Religiovakt


Kristendom och nazism

”Vi var övertygade om att människor behöver och kräver denna tro [kristendomen]. Vi har därför åtagit kampen mot den ateistiska rörelsen och att inte bara med ett par teoretiska förklaringar: vi har stämplat ut den.” Adolf Hitler i ett Berlintal, 24 oktober 1933.

Det är uppenbart att många teologer och religiösa apologeter känner till nationalsocialismens icke-ateistiska grund. Men nazism och antisemitism är bland det mest ondsinta och odiösa människan känner till och detta kan inte – för de som förklarar allt med en gudom – härledas till tro. Ändå påstår dessa debattörer ofta att nazismen var ateistisk som en varning på vad irreligiositet skapar. Denna medvetna strategi tycks ha fötts från missförståndet att socialdarwinism, som är en uppsjö av pseudovetenskapliga nonsensläror, är något som sekularister, ateister och darwinister stödjer och finner som moralisk och att det var socialdarwinism som Charles Darwin förespråkade. Det hela är naturligtvis bara hutlöst svammel som har blivit en typ av religiös Godwins lag.

Med en högljudd harkling kan det för det första påstås – med hög trovärdighet – att nationalsocialismen hade varit omöjlig att marknadsföra om det inte funnits ett nästan 1 500 år av gammalt kristet hat mot judar. Martin Luthers antisemitism var aggressiv och hatisk lik den katolska kyrkans men Luthers inflytande över Tysklands morrande antisemitism kan inte underdrivas. När nazisterna kom till makten återtrycktes mycket av Luthers hatlitteratur. Hade ett sådant teologiskt hat inte existerat hade inte människor plötsligt förlikat sig med idén att judarna lika plötsligt var roten till allt ont.
Adolf Hitler själv var, högst sannolikt, en troende katolik som ofta liknade sin mission som gudomlig och svängde med bibliska liknelser. Förutom att han beskriver i Min Kamp att han utför guds arbete, så finns det mängder av tal av den demagogiska österrikaren som understryker hans kristenhet. Historikern och docenten Richard Steigmann-Gall menar att Hitler inte någonsin utryckte idéer som var ateistiska eller agnostiska utan de var strängt teistiska och Hitler jämförde ofta ateism med judisk materialism och bolsjevism. I november 1936 mötte den katolska kardinalen Michael von Faulhaber Adolf Hitler vid dennes residens i Berghof. Efter mötet summerade kardinalen att ”Hitler är djupt religiös och utan tveksamhet lever i en tro på gud”.

SS-soldaterna fick svära trohet till Führern och den allsmäktiga guden. Samtidigt hade soldaterna bältesspännen som förkunnade ”Gott mit uns”. Detta är inte ateism eller ens sekularism. När en stor undersökning genomfördes 1939, efter sex år av diktatur, så erkände sig 54 procent av tyskarna till protestantismen och 40 procent till katolicismen. Några få procent fann andlig glädje i nazifierad hedendom och ariosofi. Endast 1,5 procent bekände att de var icke-troende. Man ska påpeka att olika kristna grupperingar, framförallt katoliker och protestanter, ibland hade inbördes agg emot varandra där förföljelse förekom. Däremot var båda dessa inriktningar fientliga mot Jehovas Vittnen, vilka led en grym förföljelse under andra världskriget. Naturligtvis fanns den mängder av kristna som opponerade sig mot Hitlertyskland och dessa förföljdes och mördades, men knappast på grund av trosfrågor utan av politiska skäl.
Katolska kyrkan hade inga större problem med Hitlerregimen än att Vatikanen undertecknade ett avtal med Nazityskland där man girigt och utan protest ville skola ungdomarna i ariernas nya germanska rike. Avtalet var ett av Tysklands första utrikespolitiska åtagande efter valsegern. I samband med avtalet, 26 april 1933, sade Adolf Hitler att ”Sekulära skolor kan aldrig tolereras eftersom sådana skolor inte har en religiös undervisning, och en allmän moralisk instruktion utan en religiös grund bygger på luft, därför måste alla karaktärsutbildningar och religion härledas från tron.”

Vatikanen hade ju redan samarbetat med fascister i Italien och på många goda punkter kan man likställa fascismen med den katolska högern. Den heliga stolen anklagade ända fram till 60-talet officiellt judarna för deicid – gudsmord. Vatikanens medieapparat L´Osservatore Romana skrev så sent som på 1900-talets början fortfarande om Den vandrande juden-myten och att judar drack kristnas blod. Inte heller bör Vatikanens hjälp, med påve Pius XII:s goda minne, till nazistiska krigsförbrytare att fly från rättvisan till Sydamerika glömmas. År 2000 bad dåvarande påven Johannes Paulus II om ursäkt för kyrkans antisemitism.

Den kristne kompositören Richard Wagner var aktiv i den tyska politiska 1800-tals-debatten och hans Gobineau-påverkade judeförakt lyste i samhällsdiskussionen. Arthur de Gobineau var naturligtvis den franska författare som ansågs vara fadern till rasbiologiska ansatser och fantasierna om arier. Han var djupt from och trodde bibeln var en sann berättelse om människans ursprung. Wagner skrev flera rasistiska och antisemitiska verk. Men den wagnerska släkten hade fler obehagliga överraskningar, för 1908 gifte sig Eva von Bülow, Richard Wagners dotter, med den engelska filosofen och kristne fundamentalisten Huston Stewart Chamberlain. Chamberlain skrev en mängd rasistiska och pro-teutoniska skrifter där han argumenterade för tyskarnas renhet och judarnas avsaknad av religion [sic]. Han försökte även implementera idén att Jesus inte var jude utan en tvättäkta arier.
Samtidigt hatade Chamberlain darwinismen som han tyckte var ”den mest avskyvärda och missriktade läran”. Huston Stewart fick besök av Führern vid ett flertal gånger – ibland tillsammans med Göbbels – vid det wagnerska residenset i Bayreuth. Hans fru Eva var medlem i Kampfbund für deutsche Kultur (KfdK), en organisation som verkade för en ilsk nationalistisk kulturpolitik. Organisationen hade stor inverkan på landets bibliotek och gav ut en svartlista som biblioteken skulle ha som riktlinje. ”Alle Schriften, welche die christliche Religion und ihre Einrichtungen, den Gottesglauben und andere einem gesunden Volksempfinden heiligen Dinge verhöhnen, verumglimpfen oder verächtlich machen.”, var en av riktlinjerna. På svenska lyder det ungefär; ”Alla skrifter som hånar, förminskar eller framställer den kristna religionen och dess inrättningar, gudstron och andra sunda folkkänslor inför det heliga som föraktliga.” Noteras bör att Darwins Om arternas uppkomst inte var halal för de gudfruktiga nazisterna.

Även Winifred Wagner, som var gift med Wagners son Siegfried, var en hängiven nazist och medlem i KfdK. Hon var en personlig vän till Adolf Hitler. Winifred dog 1980 och hann träffa förintelseförnekaren David Irving och förklarade då att ”Hitler fortfarande hade varit välkommen hem till henne”. Kampfbund für deutsche Kultur var grundad av Alfred Rosenberg, den notoriske naziideologen. Rosenberg hade även en fäbless för Positives Christentum (Positiv kristendom) som var en slags nazikristendom som byggde på en arisk kristendom där Jesus hade nordiska karaktärsdrag och kampen mot de materialistiska judarna var en hörnsten. Organisationens flagga var snarlik hakkorsfanan, men i mitten pryddes den vita cirkeln av ett kors. Deutsche Christen, som sedermera blev den Tyska rikskyrkan, erkände dess teologi till positiv kristendom och hyllade Hitler när denne blev rikets diktator. I samband med detta fick kyrkan ett enormt medlemsuppsving.

Paul de Lagarde (1827-1891) var en bitter teolog och exegetiker vars inspiration för de nationalsocialistiska fundamenten inte kan överdrivas. Inte nog med att de Lagarde ansåg att judarna var skadedjur och parasiter, han ville dessutom bygga ett nytt Tyskland på nationell kristendom. Hans verk påverkade skapandet av Positives Christentum och grundlade Alfred Rosenbergs ideologi och därmed NSDAP:s dito. En annan viktigt influens för den nationalsocialistiska födelsen var det kristna partiet Christlich–soziale Partei, CSP, som grundades 1878 av den protestantiska teologen Adolf Stoecker. Partiet förde en hätska antijudisk agenda. Stoecker, som hade en plats i Reichstag, hade ett stort politiskt inflytande och spred judiska konspirationsteorier ända till sin död 1909.

Det fanns förövrigt en mängd partier i Tyskland mellan 1800-talets mitt tills att NSDAP tog makten, som hade en kristen, konservativ och antisemitisk prägel. Det kan förövrigt påpekas – i förbifarten – att Ku Klux Klan reformerades av metodistpastorn William Simmons 1915. Simmons var även slavägare.
Det påstås ibland att det var kristendomen som befriade slavarna, vilket inte kan hävdas beskriva hela sanningen. Bibeln menar att slaveri är en självklarhet och sydstatarna hade ofta den Goda boken som försvar till slaveriet. Än idag finns det kristna rörelser som är starkt rasistiska. I Sydafrika finns Afrikaner Weerstandsbeweging, AWB. Beväpnade och djupt kristna fascister. I USA hittar man hela den kristna identitetsrörelsen och Aryan Nations – båda kristna sekter. Och det omskrivna Society of S:t Pius X, SSPX, den sedevakantistiska utbrytarrörelsen som inte godkände Den heliga stolens påvar efter det Andra Vatikankonciliet, är fortfarande tveksamma till om förintelsen har ägt rum och är mer eller mindre öppet antisemitisk. Den nuvarande påven Benediktus XVI hävde exkommuniceringen mot SSPX 2009. Det finns inget som förhindrar kristendom att kombineras med fascism, nazism och rasism.

Alltså; kristna debattörer, apologeter och försvarare av tron hävdar medvetet att nationalsocialismen är ateistisk och religionsfientlig och insinuerar att detta har ett samband med den ofattbara grymhet som utfördes av dödsbödlarna. Påståendet är alltså inte bara felaktigt utan osmakligt och ovärdigt, eftersom nationalsocialismen har grunder ur kristendomens judehat, auktoritetstro och blinda lydnad. Nationalsocialismen är byggd, inspirerad, och influerad av kristna tänkare som Luther, de Gobineau, Wagner, Stoecker, Chamberlain, de Lagarde, Rosenberg och Hitler. Nazismen hade varit omöjlig utan kristendomen.



Kommentar: De kristna lögnerna.

De mångtaliga debatterna mellan ateister och religiösa har oftast präglats av hård retorik – framförallt i USA . Dock har det alltid funnits en respekt för debatten som åsiktsutväxling och en mänsklig respekt för opponenten. Till och med fundamentalister och charlataner som Al Sharpton et al har alltid berömt meningsmotståndare för deras ärliga argument. Det är viktigt att påpeka att dubiösa metafysiska a priori-utlåtanden har slaktats av upplysningsmännen, men att den intellektuella hederligheten nästan alltid varit intakt.

Sverige – som är förhållandevis fråntaget fundamentalism och kreationism – har på senare tid blivit ett sorgligt undantag, där det i sammanhanget är moderata kristna som far med rena lögner, smutskastning och guilt-by-association-tekniker. Professorn i Etik, Elisabeth Gerle, gav med Svenska kyrkans goda minne och finanser ut en pekoral som jämförde Sverigedemokraterna med humanismen. I en debatt med Christer Sturmark erkände Gerle flera faktafel i sin bok FARLIG FÖRENKLING – Om Religion och Politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna. Boken är full med lögner, insinuationer och missförstånd. Boken debatterades i stora svenska medier där både Gerle och Sturmark lade fram respektive argument. Även initierade bloggare kommenterade fadäsen med den kristna Gerles usla publikation. Till och med Svenska kyrkan påvisade en skepticism mot Uppsalaprofessorns obefintliga hederlighet. En av eftereffekterna av kontroversen blev ett nytt inlägg i Svenska Dagbladet av Linnéuniversitetsdocenten Magnus Hagevi, en statsvetare som ofta skriver om samhället ur ett religionsperspektiv. Hagevi refererade till Gerles pekoral och fortsatte guilt-by-association-tekniken och menar att religionskritiker och indirekt humanister är främlingsfientliga. Detta allvarliga påstående är naturligtvis helt absurt. Humanismen är antirasistisk och värnar människors lika värde kanske högst av alla livsåskådningar. Hagevis och Gerles intentioner verkar att vara att smutskasta de humanistiska och sekulära rörelserna – helt medvetet och utan skrupler. Och den kristna – tveksamma – tankesmedjan Claphaminstitutet nyttjar ohämmat dravlet.

Alternativet är att båda är religiösa och samtidigt titaniskt inkompetenta, vilket då blir en indirekt kritik mot respektive universitet. I så fall borde både Uppsala universitet och Linnéuniversitetet skämmas och dessutom betänka vilka de vill ska nyttja utbildningsmyndigheternas goda namn till intellektuell ohederlighet och falska konstruktioner. Det svenska debattklimatet inom religion och teologi har nått ett lågvattenmärke ovärdigt den akademiska sfären.
Och den leds av moderata kristna.

Det finns rasister som föraktar religion, lika mycket som det finns kristna som föraktar människor av annan hudfärg. Den rasistiska islamkritiken – som är den uteslutande vanligaste – är dock grundad på helt olika preferenser än den humanistiska. Den utgår från rädslan av det främmande, allt från kulturella yttringar såsom språk, seder och bruk till vi-och-dom-mentalitet. Den humanistiska kritiken mot islam är lika som dess kritik mot andra religioner som exempelvis kristendom. Den kritiserar ha-för-sant-påståenden i religionerna och dess självgodhet. Den kritiserar att icke-bevisbara hypoteser styr samhällsfrågor, såsom abort-, forskning- och genuspolitik. Inför kyrkovalet 2009 skröt Sverigedemokraterna om dess kristna värdegrund.
Kristendomen uppfann antisemitismen, utvecklade den och avsade sig den på grund av sekulär etik sprungen från den franska revolutionen. En mängd kristna rörelser har varit djupt rasistiska och fascistiska – något som är fundamentalt inkompatibelt med humanismen. Gerles och Hagevis publikationer är inte bara falska, de är dessutom skott i foten. Inom kommunikationsvetenskapen påvisas propagandans sju verktyg och de båda kristna akademikerna har bränt dem alla – i all sin uselhet.

Hagevis pekoral:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/religionskritiker-ofta-framlingsfientliga_5577641.svd

Sturmark om Claphaminstitutets polemik:
http://www.sturmark.se/?p=448

Felaktigheterna i Gerles pekoral:
http://www.humanisterna.se/pdf/Rattelselista.pdf 

Sturmark om Gerles bok:
http://www.newsmill.se/artikel/2010/09/27/svenska-kyrkans-p-hopp-p-mig-och-humanisterna-r-direkt-oanst-ndigt

Hagevis rön på Dagen.se:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=218447

Dagen om Gerles bok:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=232376



Kommentar: Kristendomens kompatibilitet med diktaturen

Kristendomen är en diktaturens och totalitarismens ideologi, som skapad för fascistisk dogmatism. Kristendomen är den yttersta ofriheten.
Gud, vald av ingen, är en odemokrat som vältrar sig i narcissistiska regler stipulerade av han själv i en dekadent dekalog.
Tyrannen kan inte väljas bort och endast hot om straff är det som erbjuds om du inte dansar efter den totalitära pipa han spelar. Alla diktatorer inför regler omöjliga att följa. Du föds sjuk, skyldig och smutsig, men du måste leva som en frisk och ren skapelse. Guden skryter om hans avundsjuka, stoltserar i sin egna sadism, skapar påbud att inga andra alternativ är möjliga.
Gud förbjuder själva idén på att söka en annan förklaring – en demagogs retorik.
Diktatorn bevakar dig – personligen – dygnet runt, året runt, livet ut och inte ens där tar bevakningen slut. Då ska de som av rädsla – gudfruktighet – ligga vid narcissistens fötter och vörda och be. Ledaren kräver att du inte ska häda hans namn, inte göra avbilder. Självgodheten hos en uppblåst sadist, en ödmjukhetens antipod.

Sadomasochismen är kristendomens ideologiska rot, full med späkelse, lidande, celibat och förakt mot njutningar. En rot som närs av lidande, sonmord, skuld, hat mot det intellektuella, hat mot det sexuella, skam och hot om evigt straff. Du kan till och med vara skyldig för dina tankegångar. Tankebrott – den yttersta ofriheten.
Att frukta den som skapat dig postulerar kärlek gödd av rädsla. Du ska frukta den du älskar.

Ofta kapar kristendomen kärlekens anspråk, att det är ideologi för människokärlek och solidaritet. Sonen, Nasarén, predikar stort om kärleken som han ser den och på hans villkor, men också om helvetet. Hot, som inte ens är dolda.
Fadern mördar sin son i en skenmanöver för att påtvinga tacksamhet att han kan lida åt människan och ta hennes synder. Ändå återuppstår sonen och äntrar Faderns boning. En fejkad död för att demonstrera makt och driva fram deliriet.
Kristendomen gör anspråk på att hjälpa de fattiga, de utstötta, de svältande. Verkligheten bortförklaras av outgrundlighet och belöning i efterlivet. Lid och du ska belönas.
Det är inte ömhetens eller kärlekens språk som pratas av guden.
Det är rösten från en absolut makt. Och en absolut makt tilltalar bara de mest utstötta på grund av hopplöshet, indoktrinering och ofrihet.

Medborgarna i diktaturen blundar för ledarens mord och övergrepp, blundar för diktatoriska regler och väljer självbedrägeriets hyllande och mässande, en del av rädsla, en del av blind tro.
Inga psalmer handlar om folkmord, riktade mord, kvinnohat, slavägande eller homofobi som pentateukens illaluktande skryt förtäljer. Bara hymner om godhet, storhet, stordåd och kärlek till ledaren skrivs. Det är inget märkvärdigt, så ser alla diktaturer ut.
Och det var detta George Orwell menade när han sade att alla diktaturer i grund och botten är teokratier.
Kristendomens kompatibilitet med diktaturen har varit synlig genom hela historien från Konstantins kristfascistiska stat, via medeltidens styre av guds nåde, till den moderna tidens samtliga fascistiska stater, men även med mindre rörelser som AWB i Sydafrika, Ku klux klan och hela den kristna identitetskyrkan.

Teologin bör rensas, men uppenbarligen utan självinsikt:
http://dagen.se/dagen/article.aspx?id=207745

En del präster ser dock genom galenskaperna:
http://dagen.se/dagen/article.aspx?id=208103

Homofobin, uppbackad av bronsåldertexter, basuneras ut år 2010:
http://dagen.se/dagen/article.aspx?id=208138




%d bloggare gillar detta: