Religiovakt


Kommentar: Skolavslutningar i kyrkan.
december 11, 2011, 17:24
Filed under: Barnövergrepp, Debatt, Juridik, Kristendom, Kultur, Mormonerna, Religion, Sekularism, Svt, Teologi

Debatten om skolavslutning i sakrala miljöer är infekterad av religiös demagogi. För det är demagogi som det handlar om. Vanligaste argumenten som kristna retoriker framför handlar om traditioner, majoritetshypoteser, honour by association-argument och att det råder religionsfrihet i Sverige.
I SVT-programmet Debatt som sändes tordagen den 8 december försvarade Ebba Busch, Livets Ord-anhängare i KD, och Jonas Eek, solipsistisk domkyrkoteolog, att skolavslutningar kan, och bör, ske i religiösa kontexter utanför skolan.

Sekularisternas huvudsakliga argument är just religionsfriheten, denna grundläggande viktiga frihet som ger alla medborgare rätten att tro vad de vill, om de vill och hur de vill. De religiösa demagogerna hävdar att det är religionsfrihet att leda barn i offentlighetens skolor till heliga rum. I detta dubiösa antagande insinueras att barn kan tacka nej till att besöka en kristen kyrka. Detta skulle vara frihet. Naturligtvis är detta inte ett val som ens kan förmedlas i samma andetag som frihet.

Många barn – kristna enligt deras föräldrar – som måste tacka nej till kyrkliga avslutningar lever också under ofrihet. Barn till Jehovas Vittnen får inte gå till kyrkan, inte hålla på med påskpynt, inte vara med i gemenskapen. Det finns naturligtvis barn till andra religioner som också tvingas – i ordets rätta bemärkelse – till avslutningsreträtt på grund av föräldrarnas underkastelse för religiösa diktat.
Detta ligger också inom religionsfrihetens ramar.
Som skollagen stipulerar, ska det inte förekomma konfessionella inslag i skola med offentlig huvudman. Således är skollagen fullkomligt överlägsen när det gäller religionsfrihetens innebörd – alla inkluderas.
Skulle Busch gå in en Mormonkyrka på en offentlig skolavslutning? Knappast. Skulle hon hävda annat skulle det vara en populistisk lögn. De känslor som Jehovas Vittnen och mormornerna framkallar de mainstream-kristna, drabbar alla andra som inte hyser trons förgiftande föreställningar.
Sekularister är dock konsekventa; alla heliga rum är lika absurda som offentliga skolavslutningar.

Om kristenheten finner religiöst influerade avslutninga så viktiga, bör de ha en egen avslutning i respektive församling efter de offentliga skolornas stängningstid. Hur smaklöst och intellektuellt ohederligt det än är att indoktrinera barn med mytologi, så är det faktiskt detta som religionsfrihet innebär. Det är ingen hemlighet att Sveriges Kristna Råd fasas över att tappa kontroll över manipulationen av barn genom mission och konfirmationsriter i skolan. Där finns nämligen en kyrkoskattebetalande framtid och en framtida flock.

Argumentet att jul är en kristen tradition som måste ingå i svenska barns skolavslutning är lika usel som den är förljugen. Julen är en av kristendomen kidnappad helg, detta måste stå utom allt rimligt tvivel. Etymologiskt har inte heller ordet jul någonting att skaffa med kristendomen, såsom i exempelvis engelskan eller tyskan. Traditionsargument är överhuvudtaget tveksamt eftersom det skulle postulera att olika osmakliga lärors sedvanor är legitima, beroende på var du befinner dig. Inte heller är det vanliga majoritetsargumentet giltligt. Oavsett om det är sant eller inte att en majoritet vill ha avslutningar i kyrkan, så strider detta fortfarande mot lagar, konventioner och förordningar. Sådana viktiga incitament bygger inte på populism. Majoriteten av Sveriges medborgare är icke-troende, men det betyder ingenting. Jonas Eek antyder också, med ohederlig argumentum-ad-popolum-teknik, att en majoritet av jordens befolkning är troende och därmed blir religionen sann. Detta argumentationsfel bevisar ingenting och är dessutom helt obegripligt i skolavslutningsdebatten.
Inte heller avslutningar i kyrkor är någon tradition. Många skolor införde skolavlutningar i kyrkorum på 70-talet som en reaktion mot vänsterideal. En del skolor har aldrig haft avslutningar i kyrkliga miljöer.

Tvingas någon att tacka nej till kristendomens riter under en skolavslutning och samtidigt avslöja varför i religiös mening, så strider detta mot regeringsformen – en av grundlagarna.
Detta är ett argument som varken Busch eller Eek kan bestrida, såvida inte deras egenintresse för religionsutövande står över denna lag. I så fall borde alla vänner av etik och demokrati bli oroliga.
Att Jonas Eek tycker skolan kan ha ett alternativ vid sidan om kyrkan visar endast på hur ivrig han är att leda barnen till sina heliga domäner.
Eek har dessutom ytterliggare en besynnerlig ståndpunkt; eftersom skollagen stöder utbildandet av kristna traditioner så blir kyrkobesöken på avslutningarna logiska. Att en termin tar slut har ingenting med kristendomen att göra. Religionskunskapen är ett viktigt ämne inom skolans naturliga utbildning.
Den svenska allmänna skolan är inte kristen, ska inte vara det och förhoppningsvis kommer aldrig att bli det.

H.L Mencken sade att en demagog kunde beskrivas enligt följande: ”En som predikar doktriner han vet är osanna, till folk han vet är idioter.”
Välkomna Busch och Eek till definitionen av demagogi.
Dessvärre är det inte idioter ni predikar till.

Jonas Eeks undermåliga skäl:
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.122438-darfor-ska-skolan-besoka-kyrkan-infor-jul

Samling vid julkrubban stoppas av ny lag:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=289025

Livets Ord med Bitte Assarmo i spetsen hakar på:
http://www.varldenidag.se/kommentar/2011/11/25/Kristofobin-ar-hela-samhallets-problem/

Göran Hägglund vill ha enfald:
http://www.dn.se/nyheter/politik/olika-bud-om-kristna-inslag

En röst från en av de många präster som vill ha en sekulär skola, men aldrig får höras.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/tiden-ar-inne-att-lata-skolan-vara-sekular_6702395.svd



Kommentar: Förtryckets ursprung

Korrespondenternas senaste program (29 september 2010) med titeln ”Könsapartheid” visade på den tydliga brist av religionskunskap och teologi som generellt genomsyrar annars kompetenta journalister. I programmets slut summerade Bengt Norberg att extremismens rot är sprungen ur 11 september-händelserna. Det är sant att interreligiösa grupperingar och teologiska demagoger har vässat sina pennor, svärd och heliga-bok-spetsar efter de religiösa terrordåden, men de viktigaste anledningarna uteblev. Religiös och teologisk fanatism är svårsåld utan den stora, tysta, moderata flockens välsignelse. Huvudflocken må inte stödja fundamentalisternas officiella gudsplaner, men framförallt kritiserar den inte densamma – i alla fall inte högt, inte tydligt, oftast inte trovärdigt. Ibland hörs kulturrelativistiskt – teologirelativistisk – kritik mot de religionsinfekterade patriarkala gudsmännen. Retoriken är uteslutande alltid sig lik; våra heliga böcker har inte fundamentalisternas synsätt.
Här kommer den andra viktiga anledningen till att extremismen kan frodas – den har rätt.
Bibeln, Tenach, Koranen med dess biböcker torah och haditherna påtalar tydlig att kvinnan är roten till ont, till synd, till frestelse, till dödlighet. Hennes sexualitet är ett hot.

De moderata krafterna, svaga i sin kritik mot extremismen, vet att kvinnoföraktet är av gud given. Därav mister eventuella försök att gå till motangrepp mot den religiöst sexistiska dogmatiken sin udd. En sådan kritik, skulle i längden vara kritik mot guds ord. Denna typ av tankefel är möjlig eftersom respekten i det sekulära samhället är oförtjänt stor till den liberalreligiösa massan. Kritiken sker mot fundamentalism – inte mot religion som ideologi. Samma fenomen kan tydas i ”evolutionsdebatten” och andra spörsmål där de abrahamitiska religionernas lögner påverkar agendan.

Göran Hägglund skulle aldrig peka handen mot en nyinvald riksdagsledamot som Tuve Skånberg och kalla honom fundamentalist. Anledningen är teologiskt enkel. Skånberg har bibelstöd för hans fördomsfullhet, arrogans och ignorans. Hägglund skulle alltså samtidigt kritisera den Goda Boken.
Dessutom kan det postuleras att KD-ledaren har en viss förståelse för Skånbergs ståndpunkt. De delar trots allt samma illusoriska världsbild.

Ett tredje skäl är den typ av omdop av ordet religion till ordet politik, som allt oftare används av de moderat troende samhällsdebattörerna. Religiös fundamentalism är en konsekvens av politik inte av religion. Denna hopplöst förfalskade retorik fungerar beklämmande väl i oinitierade kretsar. Både Bush- och Blairadministrationerna påvisade tydlig påverkan av kristen dogmatism. I Bushfallet helt öppet och i Blairs fall mer dolt. Den förre premiärministern avslöjade dock efteråt att han agerat politiskt med kristna ögon genom hela sin mandatperiod. Numera ledar han en multireligiös stiftelse som vill ha mer religiositet på jorden. Deras kristna allians startade två krig. I Saudiarabien och andra teokratier är det enbart religiös dogmatik som styr länderna – styrt av mullor, imamer, ayatollor, shariajurister och andra charlataner.

Det största gisslet är definitionen av problemet och dess orsak-verkan-samband.
Kalla problemet för var det är; religion. Och därefter syns det att religionen skapar politiken – inte tvärtom. Inte hos fanatikerna och inte hos de tysta moderata utövarna.

Vidare läsning:
https://religiovakt.wordpress.com/2009/10/14/kommentar-den-abrahamska-kvinnosynen/

Länkning till Dagen.se:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=228034

Korrespondenterna på Sveriges television:
http://svt.se/2.136479/1.2164142/del_4_konsapartheid?lid=puff_2114464&lpos=lasMer




%d bloggare gillar detta: