Religiovakt


Kristendom och nazism

”Vi var övertygade om att människor behöver och kräver denna tro [kristendomen]. Vi har därför åtagit kampen mot den ateistiska rörelsen och att inte bara med ett par teoretiska förklaringar: vi har stämplat ut den.” Adolf Hitler i ett Berlintal, 24 oktober 1933.

Det är uppenbart att många teologer och religiösa apologeter känner till nationalsocialismens icke-ateistiska grund. Men nazism och antisemitism är bland det mest ondsinta och odiösa människan känner till och detta kan inte – för de som förklarar allt med en gudom – härledas till tro. Ändå påstår dessa debattörer ofta att nazismen var ateistisk som en varning på vad irreligiositet skapar. Denna medvetna strategi tycks ha fötts från missförståndet att socialdarwinism, som är en uppsjö av pseudovetenskapliga nonsensläror, är något som sekularister, ateister och darwinister stödjer och finner som moralisk och att det var socialdarwinism som Charles Darwin förespråkade. Det hela är naturligtvis bara hutlöst svammel som har blivit en typ av religiös Godwins lag.

Med en högljudd harkling kan det för det första påstås – med hög trovärdighet – att nationalsocialismen hade varit omöjlig att marknadsföra om det inte funnits ett nästan 1 500 år av gammalt kristet hat mot judar. Martin Luthers antisemitism var aggressiv och hatisk lik den katolska kyrkans men Luthers inflytande över Tysklands morrande antisemitism kan inte underdrivas. När nazisterna kom till makten återtrycktes mycket av Luthers hatlitteratur. Hade ett sådant teologiskt hat inte existerat hade inte människor plötsligt förlikat sig med idén att judarna lika plötsligt var roten till allt ont.
Adolf Hitler själv var, högst sannolikt, en troende katolik som ofta liknade sin mission som gudomlig och svängde med bibliska liknelser. Förutom att han beskriver i Min Kamp att han utför guds arbete, så finns det mängder av tal av den demagogiska österrikaren som understryker hans kristenhet. Historikern och docenten Richard Steigmann-Gall menar att Hitler inte någonsin utryckte idéer som var ateistiska eller agnostiska utan de var strängt teistiska och Hitler jämförde ofta ateism med judisk materialism och bolsjevism. I november 1936 mötte den katolska kardinalen Michael von Faulhaber Adolf Hitler vid dennes residens i Berghof. Efter mötet summerade kardinalen att ”Hitler är djupt religiös och utan tveksamhet lever i en tro på gud”.

SS-soldaterna fick svära trohet till Führern och den allsmäktiga guden. Samtidigt hade soldaterna bältesspännen som förkunnade ”Gott mit uns”. Detta är inte ateism eller ens sekularism. När en stor undersökning genomfördes 1939, efter sex år av diktatur, så erkände sig 54 procent av tyskarna till protestantismen och 40 procent till katolicismen. Några få procent fann andlig glädje i nazifierad hedendom och ariosofi. Endast 1,5 procent bekände att de var icke-troende. Man ska påpeka att olika kristna grupperingar, framförallt katoliker och protestanter, ibland hade inbördes agg emot varandra där förföljelse förekom. Däremot var båda dessa inriktningar fientliga mot Jehovas Vittnen, vilka led en grym förföljelse under andra världskriget. Naturligtvis fanns den mängder av kristna som opponerade sig mot Hitlertyskland och dessa förföljdes och mördades, men knappast på grund av trosfrågor utan av politiska skäl.
Katolska kyrkan hade inga större problem med Hitlerregimen än att Vatikanen undertecknade ett avtal med Nazityskland där man girigt och utan protest ville skola ungdomarna i ariernas nya germanska rike. Avtalet var ett av Tysklands första utrikespolitiska åtagande efter valsegern. I samband med avtalet, 26 april 1933, sade Adolf Hitler att ”Sekulära skolor kan aldrig tolereras eftersom sådana skolor inte har en religiös undervisning, och en allmän moralisk instruktion utan en religiös grund bygger på luft, därför måste alla karaktärsutbildningar och religion härledas från tron.”

Vatikanen hade ju redan samarbetat med fascister i Italien och på många goda punkter kan man likställa fascismen med den katolska högern. Den heliga stolen anklagade ända fram till 60-talet officiellt judarna för deicid – gudsmord. Vatikanens medieapparat L´Osservatore Romana skrev så sent som på 1900-talets början fortfarande om Den vandrande juden-myten och att judar drack kristnas blod. Inte heller bör Vatikanens hjälp, med påve Pius XII:s goda minne, till nazistiska krigsförbrytare att fly från rättvisan till Sydamerika glömmas. År 2000 bad dåvarande påven Johannes Paulus II om ursäkt för kyrkans antisemitism.

Den kristne kompositören Richard Wagner var aktiv i den tyska politiska 1800-tals-debatten och hans Gobineau-påverkade judeförakt lyste i samhällsdiskussionen. Arthur de Gobineau var naturligtvis den franska författare som ansågs vara fadern till rasbiologiska ansatser och fantasierna om arier. Han var djupt from och trodde bibeln var en sann berättelse om människans ursprung. Wagner skrev flera rasistiska och antisemitiska verk. Men den wagnerska släkten hade fler obehagliga överraskningar, för 1908 gifte sig Eva von Bülow, Richard Wagners dotter, med den engelska filosofen och kristne fundamentalisten Huston Stewart Chamberlain. Chamberlain skrev en mängd rasistiska och pro-teutoniska skrifter där han argumenterade för tyskarnas renhet och judarnas avsaknad av religion [sic]. Han försökte även implementera idén att Jesus inte var jude utan en tvättäkta arier.
Samtidigt hatade Chamberlain darwinismen som han tyckte var ”den mest avskyvärda och missriktade läran”. Huston Stewart fick besök av Führern vid ett flertal gånger – ibland tillsammans med Göbbels – vid det wagnerska residenset i Bayreuth. Hans fru Eva var medlem i Kampfbund für deutsche Kultur (KfdK), en organisation som verkade för en ilsk nationalistisk kulturpolitik. Organisationen hade stor inverkan på landets bibliotek och gav ut en svartlista som biblioteken skulle ha som riktlinje. ”Alle Schriften, welche die christliche Religion und ihre Einrichtungen, den Gottesglauben und andere einem gesunden Volksempfinden heiligen Dinge verhöhnen, verumglimpfen oder verächtlich machen.”, var en av riktlinjerna. På svenska lyder det ungefär; ”Alla skrifter som hånar, förminskar eller framställer den kristna religionen och dess inrättningar, gudstron och andra sunda folkkänslor inför det heliga som föraktliga.” Noteras bör att Darwins Om arternas uppkomst inte var halal för de gudfruktiga nazisterna.

Även Winifred Wagner, som var gift med Wagners son Siegfried, var en hängiven nazist och medlem i KfdK. Hon var en personlig vän till Adolf Hitler. Winifred dog 1980 och hann träffa förintelseförnekaren David Irving och förklarade då att ”Hitler fortfarande hade varit välkommen hem till henne”. Kampfbund für deutsche Kultur var grundad av Alfred Rosenberg, den notoriske naziideologen. Rosenberg hade även en fäbless för Positives Christentum (Positiv kristendom) som var en slags nazikristendom som byggde på en arisk kristendom där Jesus hade nordiska karaktärsdrag och kampen mot de materialistiska judarna var en hörnsten. Organisationens flagga var snarlik hakkorsfanan, men i mitten pryddes den vita cirkeln av ett kors. Deutsche Christen, som sedermera blev den Tyska rikskyrkan, erkände dess teologi till positiv kristendom och hyllade Hitler när denne blev rikets diktator. I samband med detta fick kyrkan ett enormt medlemsuppsving.

Paul de Lagarde (1827-1891) var en bitter teolog och exegetiker vars inspiration för de nationalsocialistiska fundamenten inte kan överdrivas. Inte nog med att de Lagarde ansåg att judarna var skadedjur och parasiter, han ville dessutom bygga ett nytt Tyskland på nationell kristendom. Hans verk påverkade skapandet av Positives Christentum och grundlade Alfred Rosenbergs ideologi och därmed NSDAP:s dito. En annan viktigt influens för den nationalsocialistiska födelsen var det kristna partiet Christlich–soziale Partei, CSP, som grundades 1878 av den protestantiska teologen Adolf Stoecker. Partiet förde en hätska antijudisk agenda. Stoecker, som hade en plats i Reichstag, hade ett stort politiskt inflytande och spred judiska konspirationsteorier ända till sin död 1909.

Det fanns förövrigt en mängd partier i Tyskland mellan 1800-talets mitt tills att NSDAP tog makten, som hade en kristen, konservativ och antisemitisk prägel. Det kan förövrigt påpekas – i förbifarten – att Ku Klux Klan reformerades av metodistpastorn William Simmons 1915. Simmons var även slavägare.
Det påstås ibland att det var kristendomen som befriade slavarna, vilket inte kan hävdas beskriva hela sanningen. Bibeln menar att slaveri är en självklarhet och sydstatarna hade ofta den Goda boken som försvar till slaveriet. Än idag finns det kristna rörelser som är starkt rasistiska. I Sydafrika finns Afrikaner Weerstandsbeweging, AWB. Beväpnade och djupt kristna fascister. I USA hittar man hela den kristna identitetsrörelsen och Aryan Nations – båda kristna sekter. Och det omskrivna Society of S:t Pius X, SSPX, den sedevakantistiska utbrytarrörelsen som inte godkände Den heliga stolens påvar efter det Andra Vatikankonciliet, är fortfarande tveksamma till om förintelsen har ägt rum och är mer eller mindre öppet antisemitisk. Den nuvarande påven Benediktus XVI hävde exkommuniceringen mot SSPX 2009. Det finns inget som förhindrar kristendom att kombineras med fascism, nazism och rasism.

Alltså; kristna debattörer, apologeter och försvarare av tron hävdar medvetet att nationalsocialismen är ateistisk och religionsfientlig och insinuerar att detta har ett samband med den ofattbara grymhet som utfördes av dödsbödlarna. Påståendet är alltså inte bara felaktigt utan osmakligt och ovärdigt, eftersom nationalsocialismen har grunder ur kristendomens judehat, auktoritetstro och blinda lydnad. Nationalsocialismen är byggd, inspirerad, och influerad av kristna tänkare som Luther, de Gobineau, Wagner, Stoecker, Chamberlain, de Lagarde, Rosenberg och Hitler. Nazismen hade varit omöjlig utan kristendomen.



Kommentar: Skolavslutningar i kyrkan.
december 11, 2011, 17:24
Filed under: Barnövergrepp, Debatt, Juridik, Kristendom, Kultur, Mormonerna, Religion, Sekularism, Svt, Teologi

Debatten om skolavslutning i sakrala miljöer är infekterad av religiös demagogi. För det är demagogi som det handlar om. Vanligaste argumenten som kristna retoriker framför handlar om traditioner, majoritetshypoteser, honour by association-argument och att det råder religionsfrihet i Sverige.
I SVT-programmet Debatt som sändes tordagen den 8 december försvarade Ebba Busch, Livets Ord-anhängare i KD, och Jonas Eek, solipsistisk domkyrkoteolog, att skolavslutningar kan, och bör, ske i religiösa kontexter utanför skolan.

Sekularisternas huvudsakliga argument är just religionsfriheten, denna grundläggande viktiga frihet som ger alla medborgare rätten att tro vad de vill, om de vill och hur de vill. De religiösa demagogerna hävdar att det är religionsfrihet att leda barn i offentlighetens skolor till heliga rum. I detta dubiösa antagande insinueras att barn kan tacka nej till att besöka en kristen kyrka. Detta skulle vara frihet. Naturligtvis är detta inte ett val som ens kan förmedlas i samma andetag som frihet.

Många barn – kristna enligt deras föräldrar – som måste tacka nej till kyrkliga avslutningar lever också under ofrihet. Barn till Jehovas Vittnen får inte gå till kyrkan, inte hålla på med påskpynt, inte vara med i gemenskapen. Det finns naturligtvis barn till andra religioner som också tvingas – i ordets rätta bemärkelse – till avslutningsreträtt på grund av föräldrarnas underkastelse för religiösa diktat.
Detta ligger också inom religionsfrihetens ramar.
Som skollagen stipulerar, ska det inte förekomma konfessionella inslag i skola med offentlig huvudman. Således är skollagen fullkomligt överlägsen när det gäller religionsfrihetens innebörd – alla inkluderas.
Skulle Busch gå in en Mormonkyrka på en offentlig skolavslutning? Knappast. Skulle hon hävda annat skulle det vara en populistisk lögn. De känslor som Jehovas Vittnen och mormornerna framkallar de mainstream-kristna, drabbar alla andra som inte hyser trons förgiftande föreställningar.
Sekularister är dock konsekventa; alla heliga rum är lika absurda som offentliga skolavslutningar.

Om kristenheten finner religiöst influerade avslutninga så viktiga, bör de ha en egen avslutning i respektive församling efter de offentliga skolornas stängningstid. Hur smaklöst och intellektuellt ohederligt det än är att indoktrinera barn med mytologi, så är det faktiskt detta som religionsfrihet innebär. Det är ingen hemlighet att Sveriges Kristna Råd fasas över att tappa kontroll över manipulationen av barn genom mission och konfirmationsriter i skolan. Där finns nämligen en kyrkoskattebetalande framtid och en framtida flock.

Argumentet att jul är en kristen tradition som måste ingå i svenska barns skolavslutning är lika usel som den är förljugen. Julen är en av kristendomen kidnappad helg, detta måste stå utom allt rimligt tvivel. Etymologiskt har inte heller ordet jul någonting att skaffa med kristendomen, såsom i exempelvis engelskan eller tyskan. Traditionsargument är överhuvudtaget tveksamt eftersom det skulle postulera att olika osmakliga lärors sedvanor är legitima, beroende på var du befinner dig. Inte heller är det vanliga majoritetsargumentet giltligt. Oavsett om det är sant eller inte att en majoritet vill ha avslutningar i kyrkan, så strider detta fortfarande mot lagar, konventioner och förordningar. Sådana viktiga incitament bygger inte på populism. Majoriteten av Sveriges medborgare är icke-troende, men det betyder ingenting. Jonas Eek antyder också, med ohederlig argumentum-ad-popolum-teknik, att en majoritet av jordens befolkning är troende och därmed blir religionen sann. Detta argumentationsfel bevisar ingenting och är dessutom helt obegripligt i skolavslutningsdebatten.
Inte heller avslutningar i kyrkor är någon tradition. Många skolor införde skolavlutningar i kyrkorum på 70-talet som en reaktion mot vänsterideal. En del skolor har aldrig haft avslutningar i kyrkliga miljöer.

Tvingas någon att tacka nej till kristendomens riter under en skolavslutning och samtidigt avslöja varför i religiös mening, så strider detta mot regeringsformen – en av grundlagarna.
Detta är ett argument som varken Busch eller Eek kan bestrida, såvida inte deras egenintresse för religionsutövande står över denna lag. I så fall borde alla vänner av etik och demokrati bli oroliga.
Att Jonas Eek tycker skolan kan ha ett alternativ vid sidan om kyrkan visar endast på hur ivrig han är att leda barnen till sina heliga domäner.
Eek har dessutom ytterliggare en besynnerlig ståndpunkt; eftersom skollagen stöder utbildandet av kristna traditioner så blir kyrkobesöken på avslutningarna logiska. Att en termin tar slut har ingenting med kristendomen att göra. Religionskunskapen är ett viktigt ämne inom skolans naturliga utbildning.
Den svenska allmänna skolan är inte kristen, ska inte vara det och förhoppningsvis kommer aldrig att bli det.

H.L Mencken sade att en demagog kunde beskrivas enligt följande: ”En som predikar doktriner han vet är osanna, till folk han vet är idioter.”
Välkomna Busch och Eek till definitionen av demagogi.
Dessvärre är det inte idioter ni predikar till.

Jonas Eeks undermåliga skäl:
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.122438-darfor-ska-skolan-besoka-kyrkan-infor-jul

Samling vid julkrubban stoppas av ny lag:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=289025

Livets Ord med Bitte Assarmo i spetsen hakar på:
http://www.varldenidag.se/kommentar/2011/11/25/Kristofobin-ar-hela-samhallets-problem/

Göran Hägglund vill ha enfald:
http://www.dn.se/nyheter/politik/olika-bud-om-kristna-inslag

En röst från en av de många präster som vill ha en sekulär skola, men aldrig får höras.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/tiden-ar-inne-att-lata-skolan-vara-sekular_6702395.svd



Kommentar: Marcus Birros delirier
november 18, 2011, 21:10
Filed under: Bön, Humanisterna, Katolicism, Krönikor, Kristendom, Kultur, Religion, Sekularism, Teologi, Vatikanen

Expressen har blivit en megafon för högerkristen propaganda genom Marcus Birros alltmer bisarra krönikor.

Birro, den forne socialistiska apologeten, har vänt sin egen tankeverksamhet från profan materialism till sakral metafysik. Likt Göran Skytte har han mött ökengudens son, människooffret från Nasaret, och missionerar nu den intoleranta Vatikankyrkans teologi. Inte bara från den till Livets Ord knutna pseudoavisan Världen Idag utan även från en av Sveriges största tidningar.
I pekoral efter pekoral bannar Birro det världsliga och pekar med gudomlig auktoritet med sitt heliga pekfinger. Hans enkla och banala evangelium är lika enkelriktat som absurt; utan gudstro finns ingen moral, utan en himmelsk diktator kan människor göra vad de vill. Dessa självavslöjande tirader och mantran skyller på hans egenuppfunna delinkventer: humanister, ateister, vetenskapsmän, icke-troende och exkommunicerade. Och numera – hans förlorade vänster.
För det är bara högerkristna som förstår världens problem enligt poeten, bara bigotta fundamentalister som hjälper världens fattiga och agerar humant.
Samma kristna högerkoalition som vurmar för kristen sionism, för att alla judar ska kunna återsamlas i det ”heliga” landet så att deras frälsare kan leda flocken till jordens undergång och allas vår dom.
Faktum är att både icke-troende vänster och höger hjälper människor i nöd, några av världens största hjälporganisationer och stater som ingriper i konflikthärdar och katastrofområden är sekulära.
Det finns en titanisk skillnad mellan sekulära hjälporganisationer och evangelisk mission – altruismen.
Syftet att hjälpa människor för empatins skull är ofantligt mer hedervärd än de som hjälper för en självvinnande belöning i gudens himmel.
Världens fel och brister är en konsekvens av otro. Vi har mött hans gud ryggen.

Från rännstenen med spyans och alkoholens odör till moralpraktikant och katolsk propagandaminister är det ett förfall. Från ett förfall till ett annat av intellektuell karaktär. Även nykterheten kan vara dekadent och farlig.
Intoleransen märks inte bara i de uttjatade krönikorna utan även direkt i italofilens motstånd för kritik mot hans idéer. I flertalet krönikor har göteborgaren utmålat sig själv som ett mobbningsoffer – en martyr. Slaven till den totalitära guden ogillar – logiskt nog – motstånd, verbalt som textuellt. Det är den dömande och verkställande guden Birro efterlyser. Den medeltida gudomen vars utsända mörkermän mördade, brände, fängslade, torterade och summariskt dömde sina antagonister.
Birro vill inte ha en lallande gud som svävar på moln och är frånvarande.

Det som kännetecknar teokratier är just den intoleransen som Marcus Birro anklagar det sekulära samhället för; avsaknad från empati, totalitarism, dogmatism, laissez-faire-plattityder, intolerans, odemokrati, ofrihet och kollektiv narcissism. Minns hur religionen behandlade folk i Europa när den var stark. Glöm aldrig Vatikanens förtryck mot barn runt om i världen och aidsoffer i Afrika, förträng inte den kristna högerns krav på dödsstraff på homosexuella i några av de afrikanska staterna. Glöm inte steningarna av hjälplösa kvinnor under ayatollornas vanstyre.
Det är hutlöst ignorant och arrogant att åtgärda verklighetens problem med att hylla fantasins delirier.

För en teist är det en mental realitet att hans gud har slaktat oskyldiga barn, kvinnor och män, offrat sin son i en meningslös rit, sanktionerat slaveri, stipulerat diktat som är omöjliga att följa och som kräver fullständig lydnad. Det är inte den svages röst eller empatins försvarare som ljuder i Pentateuken utan rösten av en total makt som aldrig kan röstas bort, ifrågasättas eller störtas.
Även beskyllningarna mot hans delinkventers retorik är kontradiktoriska; ”Klassisk härskarteknik. Att klassa in ett helt gäng människor som dumma”, skriver han och skjuter sig i foten.

Hans klumpiga och drömska försök att bli ny partiledare för KD, understryker verklighetsflykten, där Birro ansåg och anser att Göran Hägglund är för mjuk.
I en ledare för pingsttidningen Dagen den 18 januari skriver Birro att sekulariseringen – med religionsfrihet och religionsfri politik – är en lögn och att friheten är inbillad. Återigen kommer kravet på den verkställande guden som är homofob, dömande och sträng mot barn. Hela ledaren luktar fundamentalism. Samma dag publicerades hans nya krönika i Expressen – som numera låter en kristen fanatiker vråla ut retorik från medeltiden.

Marcus Birro har ingen rätt att begå mened genom att projicera sin hårdföra guds egenskaper till de modiga och fria människor som förkastar samme vålnad, som hjälper andra utan gömda agendor, som kämpar för kvinnors rätt till arbete och egenbestämmande över hennes kropp, som kämpar för barns rättigheter, som kämpar för religionsfrihet och rättvisa. Vi vill inte ha de omänskliga egenskaperna som Marcus Birro hyllar i sin gud.
Vi är medmänskliga, inte medgudomliga.

 

http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.2623868/marcus-birro-nar-bestamde-vi-oss-alla-for-att-kasta-oss-ut-for-denna-medmanskliga-ravin

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=285996

Dagen hyllar Birros trångsynthet:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=286649

Moral utan gud.
http://www.dn.se/debatt/mer-religion-leder-inte-till-hogre-offentlig-etik

http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/marcus-birro-vagen-till-undergangen-ar-en-val-upplyst-boulevard-med-neonskyltar/

Uppdaterad version.



Kommentar: Vatikanen som en olympisk stat.

Olympiska spelen är nationers lekstuga där mängder av idrottsutövare får chansen att visa upp både sitt ego och sin sport, där noviser och amatörer får visa sin passion för en gren utan en tanke på guld och ära. Bara deltagandet är bekräftelse nog.
För vissa länder är OS mer än individuella prestationer. Det är en arena för politiska system, dogmatism, aggressiv nationalism och dubiösa metoder.

Flera gånger har de olympiska spelen störts av propaganda, bojkotter och politiska rävspel. Senast stormade det i Kina 2008.

Lars Klint – krönikör på Kvällsposten – vill utöka dessa mindre goda sidor med ett nytt teokratisk deltagande. Vatikanstaten.
Med en tillsynes drömsk krönika bygger Klint upp ett scenario där rika katoliker sponsrar religiösa idrottsmän och bygger ett dreamteam i religionens namn.

Skulle detta vara en olympisk tanke – att idrotta för en mytologi med blodiga händer? Korstecknet, som Klint tycks beundra, är ett vanligt sätt att manifestera tacksamhet för katolska idrottsutövare. Naturligtvis är det solipsism och arrogans att tacka människouppfunna gudomer för personliga framgångar. Dessutom är det ett hån mot motståndaren. Vet Lars Klint om att deltagare inte får yttra religiösa budskap under spelen?
Vad skulle vara nästa steg? Ett muslimsk all-star-lag som tävlade för halvmånen, ett lag från Utah som prisade Joseph Smith vid eventuella framgångar? Skulle scientologin få ha ett lag? Eller Jehovas Vittnen? Knappast skulle de få vara tillsammans med det protestantiska laget som föraktar Jehovas Vittnens ogudomliga syn på Jesus. Och vilket lag skulle den fiktiva Jesus, rent spekulativt, heja på?
Lars Klint anmärkningsvärt ignoranta och stupida krönika, är förmodligen några av de mest hårresande rader som skrivits i en större tidning under hela 2000-talet.

Vatikanens hade förmodligen bara ställt upp med manslag. Man får utgå att dessa män även måste påvisa ett heterosexuellt leverne. Den lilla förtryckarstaten ägnar mycket tid att fördöma sexuella minoriteter och bekämpa kondomanvändning. I den officiella deklarationen om den olympiska andan framgår tydligt att tolerans ska främjas och fredstanken frodas. Knappast några av Vatikanens kännetecken.

Klint postulerar att Vatikanens förmodade deltagande i olympiaden skulle bli en publik framgång och höja hela OS-statusen.
Frågan måste ställas; varför skulle Klint önska ett katolskt OS-lag?
Man baxnar.

Klints pekoral:
http://kvp.expressen.se/kronikorer/larsklint/1.2532488/lars-klint-har-vatikanen-en-os-strategi



Ny tidning mot religion och vidskepelse

 

Bright är ett ideellt projekt mot religion och vidskepelse
Prenumerera genom att sätta in 150 kr (4 nr) på
Pg 593068-0 eller Bg 737-3061
Glöm inte att ange namn och adress
Kontakta oss på mail:
prenumeration@brightmagasin.se
redaktion@brightmagasin.se

I första numret av Bright kan du läsa om:

HBT . Ateism . Vidskepelse . Riddarskolan . Rondellhunden . Katolska kyrkan . Anekdotbevisning . Krucifix i klassrum . Litteratur . Rättegångsgudstjänster . En kvinnokonferens i Kairo

Egyptens hotade kulturarv . Religionskritiska pionjärer . Kyrkans grepp över skolan . Skapelsetroende NO-lärare . Kulturrelativism inom RFSU . Kåserier och essäer samt om en hel del annat…

Mer: http://camillagrepe.blogspot.com/2011/04/ny-tidning-mot-religion-och-vidskepelse.html#ixzz1Iaaf6yeP

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=255409
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=255361
http://www.dn.se/kultur-noje/scen/south-parks-skapare-gor-musikal-av-mormons-bok



Kommentar: Den nya svenska kristendomen. En framtidsvision.

Svenska kyrkan tycks vilja bli ett nytt samfund, som likt Jehovas vittnen, grundar sin teologi på Jesus död, men som finnar andra lösningar. Ligger månne en Nordlig kristendom i görningen?

När Calvin och Luther bröt med katolicismen, så blev det radikala förändringar i teologin.
När Svenska kyrkan bryter med Luther och evangelikalismen uppstår den ultraliberala kristsvecismen.
Treenigheten byts ut till att bara tro. Det finns ingen som har rätt, ingen som har fel – bara tron på någon typ av gudom finns. Humanism och sekularism blir fienden, men för kyrkan på en acceptabel nivå – inte på djupt allvar. Det går bra att ljuga om humanismen i böcker, att utmåla de sekulära med ”guilt-by-association” och sedan vara tyst. Andra religioner är bara små missförstånd, några som tappat vägledningen lite. Eller har rätt. Muslimer är bara kristna från andra länder. Jesus dog för dessa människor också och kommer att rädda dem. Men vem vet.
Kvinnopräster och homosexualitet är en självklarhet i den nya ultraliberala kristsvecismen. Att bli ovän med de evangelikala och pentekostala krafterna är tråkigt, men nödvändigt för den nya kyrkans evolution. Till och med den – med globala mått – liberala angelikanska kyrkan buar åt neoteologin. Bibelns nya (senaste) testamente lyfts fram – om det inte är känsliga frågor som att Nasarén införde hotet om ett helvete. Lika bra att bara predika om Jesus, oftast, märkliga kärleksbudskap som var masochistisk. Luthers antisemitism glömmer den nya kyrkan, den är ändå inte eskatologisk driven och tror inte att judarna måste samlas i det heliga landet innan jorden går under.
Det gamla testamentet stryks helt i den kristsvecistiska teologin. Den guden vill väl ingen prata om? Den guden som mördar, skövlar med avundsjuka, psykopati och hot. Som grundar rasism och tillåter slavhandel, kvinnomisshandel, kannibalism och djurmisshandel. Vem vill tro på något sådan fruktansvärt? Idén om himmelriket ska modifieras lite, så att alla kan komma in i den, utan att vara Jesusvänner eller ens bli räddade av honom. En ultraliberal liberalteologi som enbart pratar om analogier och om att allt är rätt och att ingenting är fel.

Konkordieboken är ju inte så vikig för Svenska kyrkan, så den kan försvinna helt i den nya grådaskiga teologin. Den nya kyrkan ska vara neutral. Inget medlemskap i Kyrkornas världsråd eller det Lutherska världsförbundet, inget samröre med Sveriges kristna råd. Där finns ju medlemmar och samfund som tror att Bibeln är sann. Och som är homofobiska, kreationister, abortmotståndare, stamcellsmotståndare, IVF-motståndare och annat som den nya inriktningen är rädda för.

Svenska kyrkan har formats av upplysningen och är till stor del så lik den humanistiska människosynen att det är svårt att skilja ideologierna åt – såvida det inte var tron på det odefinierbara gudomliga.
Kanske var biskopen och kvinnoprästen Eva Brunnes tal i Storkyrkan, starten på det nya samfundet? Brunne blir kristsvecismens Luther. Spekulativt kan det varit sista gången hon nämnde Paulus i en predikan. Han var ju trotsallt en kvinnohatare, antisemit och en föraktare av det intellektuella. Paulus – mannen som hade en tagg i hjärtat, ditsatt av Satan.
Det är inte kul i det nya samfundet. Någon kan bli arg.
Denna gång blev det Sverigedemokraterna som vill ha gammal traditionell kristendom.

Brunnes tal:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=228992

SD vill ha lite mer konservativ kristendom:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=228921

Tråkigt att SD blir arga, säger Brunne.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/biskop-eva-brunne-alltid-trakigt-nar-manniskor-lamnar-kyrkan_5454041.svd



Kommentar: Förtryckets ursprung

Korrespondenternas senaste program (29 september 2010) med titeln ”Könsapartheid” visade på den tydliga brist av religionskunskap och teologi som generellt genomsyrar annars kompetenta journalister. I programmets slut summerade Bengt Norberg att extremismens rot är sprungen ur 11 september-händelserna. Det är sant att interreligiösa grupperingar och teologiska demagoger har vässat sina pennor, svärd och heliga-bok-spetsar efter de religiösa terrordåden, men de viktigaste anledningarna uteblev. Religiös och teologisk fanatism är svårsåld utan den stora, tysta, moderata flockens välsignelse. Huvudflocken må inte stödja fundamentalisternas officiella gudsplaner, men framförallt kritiserar den inte densamma – i alla fall inte högt, inte tydligt, oftast inte trovärdigt. Ibland hörs kulturrelativistiskt – teologirelativistisk – kritik mot de religionsinfekterade patriarkala gudsmännen. Retoriken är uteslutande alltid sig lik; våra heliga böcker har inte fundamentalisternas synsätt.
Här kommer den andra viktiga anledningen till att extremismen kan frodas – den har rätt.
Bibeln, Tenach, Koranen med dess biböcker torah och haditherna påtalar tydlig att kvinnan är roten till ont, till synd, till frestelse, till dödlighet. Hennes sexualitet är ett hot.

De moderata krafterna, svaga i sin kritik mot extremismen, vet att kvinnoföraktet är av gud given. Därav mister eventuella försök att gå till motangrepp mot den religiöst sexistiska dogmatiken sin udd. En sådan kritik, skulle i längden vara kritik mot guds ord. Denna typ av tankefel är möjlig eftersom respekten i det sekulära samhället är oförtjänt stor till den liberalreligiösa massan. Kritiken sker mot fundamentalism – inte mot religion som ideologi. Samma fenomen kan tydas i ”evolutionsdebatten” och andra spörsmål där de abrahamitiska religionernas lögner påverkar agendan.

Göran Hägglund skulle aldrig peka handen mot en nyinvald riksdagsledamot som Tuve Skånberg och kalla honom fundamentalist. Anledningen är teologiskt enkel. Skånberg har bibelstöd för hans fördomsfullhet, arrogans och ignorans. Hägglund skulle alltså samtidigt kritisera den Goda Boken.
Dessutom kan det postuleras att KD-ledaren har en viss förståelse för Skånbergs ståndpunkt. De delar trots allt samma illusoriska världsbild.

Ett tredje skäl är den typ av omdop av ordet religion till ordet politik, som allt oftare används av de moderat troende samhällsdebattörerna. Religiös fundamentalism är en konsekvens av politik inte av religion. Denna hopplöst förfalskade retorik fungerar beklämmande väl i oinitierade kretsar. Både Bush- och Blairadministrationerna påvisade tydlig påverkan av kristen dogmatism. I Bushfallet helt öppet och i Blairs fall mer dolt. Den förre premiärministern avslöjade dock efteråt att han agerat politiskt med kristna ögon genom hela sin mandatperiod. Numera ledar han en multireligiös stiftelse som vill ha mer religiositet på jorden. Deras kristna allians startade två krig. I Saudiarabien och andra teokratier är det enbart religiös dogmatik som styr länderna – styrt av mullor, imamer, ayatollor, shariajurister och andra charlataner.

Det största gisslet är definitionen av problemet och dess orsak-verkan-samband.
Kalla problemet för var det är; religion. Och därefter syns det att religionen skapar politiken – inte tvärtom. Inte hos fanatikerna och inte hos de tysta moderata utövarna.

Vidare läsning:
https://religiovakt.wordpress.com/2009/10/14/kommentar-den-abrahamska-kvinnosynen/

Länkning till Dagen.se:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=228034

Korrespondenterna på Sveriges television:
http://svt.se/2.136479/1.2164142/del_4_konsapartheid?lid=puff_2114464&lpos=lasMer




%d bloggare gillar detta: