Religiovakt

”Vi var övertygade om att människor behöver och kräver denna tro [kristendomen]. Vi har därför åtagit kampen mot den ateistiska rörelsen och att inte bara med ett par teoretiska förklaringar: vi har stämplat ut den.” Adolf Hitler i ett Berlintal, 24 oktober 1933.

Det är uppenbart att många teologer och religiösa apologeter känner till nationalsocialismens icke-ateistiska grund. Men nazism och antisemitism är bland det mest ondsinta och odiösa människan känner till och detta kan inte – för de som förklarar allt med en gudom – härledas till tro. Ändå påstår dessa debattörer ofta att nazismen var ateistisk som en varning på vad irreligiositet skapar. Denna medvetna strategi tycks ha fötts från missförståndet att socialdarwinism, som är en uppsjö av pseudovetenskapliga nonsensläror, är något som sekularister, ateister och darwinister stödjer och finner som moralisk och att det var socialdarwinism som Charles Darwin förespråkade. Det hela är naturligtvis bara hutlöst svammel som har blivit en typ av religiös Godwins lag.

Med en högljudd harkling kan det för det första påstås – med hög trovärdighet – att nationalsocialismen hade varit omöjlig att marknadsföra om det inte funnits ett nästan 1 500 år av gammalt kristet hat mot judar. Martin Luthers antisemitism var aggressiv och hatisk lik den katolska kyrkans men Luthers inflytande över Tysklands morrande antisemitism kan inte underdrivas. När nazisterna kom till makten återtrycktes mycket av Luthers hatlitteratur. Hade ett sådant teologiskt hat inte existerat hade inte människor plötsligt förlikat sig med idén att judarna lika plötsligt var roten till allt ont.
Adolf Hitler själv var, högst sannolikt, en troende katolik som ofta liknade sin mission som gudomlig och svängde med bibliska liknelser. Förutom att han beskriver i Min Kamp att han utför guds arbete, så finns det mängder av tal av den demagogiska österrikaren som understryker hans kristenhet. Historikern och docenten Richard Steigmann-Gall menar att Hitler inte någonsin utryckte idéer som var ateistiska eller agnostiska utan de var strängt teistiska och Hitler jämförde ofta ateism med judisk materialism och bolsjevism. I november 1936 mötte den katolska kardinalen Michael von Faulhaber Adolf Hitler vid dennes residens i Berghof. Efter mötet summerade kardinalen att ”Hitler är djupt religiös och utan tveksamhet lever i en tro på gud”.

SS-soldaterna fick svära trohet till Führern och den allsmäktiga guden. Samtidigt hade soldaterna bältesspännen som förkunnade ”Gott mit uns”. Detta är inte ateism eller ens sekularism. När en stor undersökning genomfördes 1939, efter sex år av diktatur, så erkände sig 54 procent av tyskarna till protestantismen och 40 procent till katolicismen. Några få procent fann andlig glädje i nazifierad hedendom och ariosofi. Endast 1,5 procent bekände att de var icke-troende. Man ska påpeka att olika kristna grupperingar, framförallt katoliker och protestanter, ibland hade inbördes agg emot varandra där förföljelse förekom. Däremot var båda dessa inriktningar fientliga mot Jehovas Vittnen, vilka led en grym förföljelse under andra världskriget. Naturligtvis fanns den mängder av kristna som opponerade sig mot Hitlertyskland och dessa förföljdes och mördades, men knappast på grund av trosfrågor utan av politiska skäl.
Katolska kyrkan hade inga större problem med Hitlerregimen än att Vatikanen undertecknade ett avtal med Nazityskland där man girigt och utan protest ville skola ungdomarna i ariernas nya germanska rike. Avtalet var ett av Tysklands första utrikespolitiska åtagande efter valsegern. I samband med avtalet, 26 april 1933, sade Adolf Hitler att ”Sekulära skolor kan aldrig tolereras eftersom sådana skolor inte har en religiös undervisning, och en allmän moralisk instruktion utan en religiös grund bygger på luft, därför måste alla karaktärsutbildningar och religion härledas från tron.”

Vatikanen hade ju redan samarbetat med fascister i Italien och på många goda punkter kan man likställa fascismen med den katolska högern. Den heliga stolen anklagade ända fram till 60-talet officiellt judarna för deicid – gudsmord. Vatikanens medieapparat L´Osservatore Romana skrev så sent som på 1900-talets början fortfarande om Den vandrande juden-myten och att judar drack kristnas blod. Inte heller bör Vatikanens hjälp, med påve Pius XII:s goda minne, till nazistiska krigsförbrytare att fly från rättvisan till Sydamerika glömmas. År 2000 bad dåvarande påven Johannes Paulus II om ursäkt för kyrkans antisemitism.

Den kristne kompositören Richard Wagner var aktiv i den tyska politiska 1800-tals-debatten och hans Gobineau-påverkade judeförakt lyste i samhällsdiskussionen. Arthur de Gobineau var naturligtvis den franska författare som ansågs vara fadern till rasbiologiska ansatser och fantasierna om arier. Han var djupt from och trodde bibeln var en sann berättelse om människans ursprung. Wagner skrev flera rasistiska och antisemitiska verk. Men den wagnerska släkten hade fler obehagliga överraskningar, för 1908 gifte sig Eva von Bülow, Richard Wagners dotter, med den engelska filosofen och kristne fundamentalisten Huston Stewart Chamberlain. Chamberlain skrev en mängd rasistiska och pro-teutoniska skrifter där han argumenterade för tyskarnas renhet och judarnas avsaknad av religion [sic]. Han försökte även implementera idén att Jesus inte var jude utan en tvättäkta arier.
Samtidigt hatade Chamberlain darwinismen som han tyckte var ”den mest avskyvärda och missriktade läran”. Huston Stewart fick besök av Führern vid ett flertal gånger – ibland tillsammans med Göbbels – vid det wagnerska residenset i Bayreuth. Hans fru Eva var medlem i Kampfbund für deutsche Kultur (KfdK), en organisation som verkade för en ilsk nationalistisk kulturpolitik. Organisationen hade stor inverkan på landets bibliotek och gav ut en svartlista som biblioteken skulle ha som riktlinje. ”Alle Schriften, welche die christliche Religion und ihre Einrichtungen, den Gottesglauben und andere einem gesunden Volksempfinden heiligen Dinge verhöhnen, verumglimpfen oder verächtlich machen.”, var en av riktlinjerna. På svenska lyder det ungefär; ”Alla skrifter som hånar, förminskar eller framställer den kristna religionen och dess inrättningar, gudstron och andra sunda folkkänslor inför det heliga som föraktliga.” Noteras bör att Darwins Om arternas uppkomst inte var halal för de gudfruktiga nazisterna.

Även Winifred Wagner, som var gift med Wagners son Siegfried, var en hängiven nazist och medlem i KfdK. Hon var en personlig vän till Adolf Hitler. Winifred dog 1980 och hann träffa förintelseförnekaren David Irving och förklarade då att ”Hitler fortfarande hade varit välkommen hem till henne”. Kampfbund für deutsche Kultur var grundad av Alfred Rosenberg, den notoriske naziideologen. Rosenberg hade även en fäbless för Positives Christentum (Positiv kristendom) som var en slags nazikristendom som byggde på en arisk kristendom där Jesus hade nordiska karaktärsdrag och kampen mot de materialistiska judarna var en hörnsten. Organisationens flagga var snarlik hakkorsfanan, men i mitten pryddes den vita cirkeln av ett kors. Deutsche Christen, som sedermera blev den Tyska rikskyrkan, erkände dess teologi till positiv kristendom och hyllade Hitler när denne blev rikets diktator. I samband med detta fick kyrkan ett enormt medlemsuppsving.

Paul de Lagarde (1827-1891) var en bitter teolog och exegetiker vars inspiration för de nationalsocialistiska fundamenten inte kan överdrivas. Inte nog med att de Lagarde ansåg att judarna var skadedjur och parasiter, han ville dessutom bygga ett nytt Tyskland på nationell kristendom. Hans verk påverkade skapandet av Positives Christentum och grundlade Alfred Rosenbergs ideologi och därmed NSDAP:s dito. En annan viktigt influens för den nationalsocialistiska födelsen var det kristna partiet Christlich–soziale Partei, CSP, som grundades 1878 av den protestantiska teologen Adolf Stoecker. Partiet förde en hätska antijudisk agenda. Stoecker, som hade en plats i Reichstag, hade ett stort politiskt inflytande och spred judiska konspirationsteorier ända till sin död 1909.

Det fanns förövrigt en mängd partier i Tyskland mellan 1800-talets mitt tills att NSDAP tog makten, som hade en kristen, konservativ och antisemitisk prägel. Det kan förövrigt påpekas – i förbifarten – att Ku Klux Klan reformerades av metodistpastorn William Simmons 1915. Simmons var även slavägare.
Det påstås ibland att det var kristendomen som befriade slavarna, vilket inte kan hävdas beskriva hela sanningen. Bibeln menar att slaveri är en självklarhet och sydstatarna hade ofta den Goda boken som försvar till slaveriet. Än idag finns det kristna rörelser som är starkt rasistiska. I Sydafrika finns Afrikaner Weerstandsbeweging, AWB. Beväpnade och djupt kristna fascister. I USA hittar man hela den kristna identitetsrörelsen och Aryan Nations – båda kristna sekter. Och det omskrivna Society of S:t Pius X, SSPX, den sedevakantistiska utbrytarrörelsen som inte godkände Den heliga stolens påvar efter det Andra Vatikankonciliet, är fortfarande tveksamma till om förintelsen har ägt rum och är mer eller mindre öppet antisemitisk. Den nuvarande påven Benediktus XVI hävde exkommuniceringen mot SSPX 2009. Det finns inget som förhindrar kristendom att kombineras med fascism, nazism och rasism.

Alltså; kristna debattörer, apologeter och försvarare av tron hävdar medvetet att nationalsocialismen är ateistisk och religionsfientlig och insinuerar att detta har ett samband med den ofattbara grymhet som utfördes av dödsbödlarna. Påståendet är alltså inte bara felaktigt utan osmakligt och ovärdigt, eftersom nationalsocialismen har grunder ur kristendomens judehat, auktoritetstro och blinda lydnad. Nationalsocialismen är byggd, inspirerad, och influerad av kristna tänkare som Luther, de Gobineau, Wagner, Stoecker, Chamberlain, de Lagarde, Rosenberg och Hitler. Nazismen hade varit omöjlig utan kristendomen.